Reseberättelse - Jens i Japan del I: Osaka och Koyasan

Reseberättelse - Jens i Japan del I: Osaka och Koyasan

När vi landade i Japan uppfylldes alla våra fördomar. Är det förresten en fördom när den är sann? Säkerhetsvakterna var oklanderligt artiga och informationsskärmen i passkontrollen hade en bård av blommor runt sig. Till och med knarkhunden log betryggande mot oss från sin mangainspirerade informationsplansch. 

Svettig start i Osaka

Jag, Jens, och min flickvän (numera nyblivna hustru) Gunnel ska se Japan. Det är vår bröllopsresa och av någon outgrundlig anledning beslöt vi oss för att den ska vi göra tillsammans med en hel drös av annat, löst folk som leds av en guide från G Adventures. Vi kom in till Osaka när det mörknat, naturligtvis hade vi missat introduktionsmötet. Vi är inte den typen av personer som kommer i god tid till saker, kommer man i god tid riskerar man ju att vänta och väntan är en dödlig sjukdom. Inga problem tänkte vi men hann ändå bli lite svettiga innan vi lyckades få tag i Sonya, vår guide, via de vänliga men inte alls särskilt engelskspråkiga receptionisterna. Lättade somnade vi in på kuddar fyllda med något hårt och kornigt. 

Artigare kan man inte bli

På tisdagens morgon väckte Iphonen oss bryskt och efter att ha plockat ut pengar på SevenEleven - ett av de få ställen som skulle acceptera MasterCard, fast det gör de inte alls det, Visa är som vanligt pålitligast- träffade vi vår turgrupp. Med feta ryggsäckar begav vi oss ner i Osakas tunnelbana. De artiga japanerna köade så disciplinerat att jag som betraktar mig som urtypen för den tålmodigt köande svensken fick acceptera att i Japan har jag ingenting att komma med. Noggranna med att inte stöta i någon, tydligen är det väldigt oartigt att när det egentligen inte är nödvändigt vidröra andra, pressade vi oss in. Det var inte alls så trångt som jag trodde det skulle vara, vissa sträckor hade jag till och med sittplats. Så småningom hamnade vi vid tågets ändstation, Koyasan Station. Då var jag så hungrig och varm att jag för länge sedan hade slutat att artigt småprata med de andra i gruppen. Istället muttrade jag korta stavelser till Gunnel medan jag fantiserade om den utlovade lunchen.  

I Japan ligger Koyasan, ett stort tempel- och klosterområdeLinbana till Tempelområdet Koyasan

En linbana tog oss till staden Koyasan som egentligen är ett stort tempel- och klosterområde. Här bor någonstans runt fyratusen fastboende, gissningsvis munkarnas familjemedlemmar och andra människor med en religiös koppling till platsen. För övrigt finns här mycket turister, pilgrimer och mängder med automater för cigaretter, alkohol och annan dricka. Koyasan som ligger på en bergstopp grundades på 800-talet av Kobo Dashi, en buddhist som efter en Kinaresa ville göra något fint för Japan och resten av världen. Enligt den buddhistiska tron har Kobo Dashi inte dött utan har mediterat i 1200 år. Varje dag serveras han mat som munkarna noggrant tillrett och enligt vår lokala guide här i Koyasan är hans kropp intakt. Det får man dock tyvärr inte se med egna ögon, det är endast översteprästerna som har tillgång till rummet där han mediterar. Vi stannade till utanför och bugade, vår galet entusiastiska guide lärde oss tempeletikett och gav oss som avslutning små söta presenter.  

Kände oss som den sista samurajen

Alldeles nyss besökte vi återigen den stora begravningsplatsen där Kobo Dashi alltjämt mediterar för att tända ljus i den årliga ljusfestivalen, man tänder ljusen för att minnas anfäder som begravts på kyrkogården och ber för dem. Det var fritt fram att besöka templet under den följande ceremonin men jetlaggade som vi är släpade vi oss hem till klostret där vi ska bo under natten. Klostret är fantastiskt, vi känner oss som Tom Cruise i ”Den siste samurajen”, även om mitt svärd är lite mindre och misstänkt mycket liknar en tandborste. Munkarna har bäddat åt oss på golvet, kudden är om möjligt ännu hårdare än hotellkudden igår. Nu tänkte vi låta fontänten på andra sidan pappväggen vyssja oss till sömns.  

Hiroshima 

Vi anlände till Hiroshima efter lunch. Vår guide Sonya babblade på om något som jag uppfattade som ”a bon-center” medan hon langade ut kartor. Fastän jag visste att vi var i Hiroshima och mycket väl vet att här släpptes världens första atombomb tog det ändå en stund innan polletten trillade ner och jag fattade att hon pratade om ”A-bomb”, en förkortning av atombomb. Man vet att en stad har varit med om mycket när den på sina kartor använder sig av en lite slängig förkortning för mänsklighetens värsta vapen.  

Mjukglass och japanska på internetcafé

Sonya kommenderade free-time och jag och Gunnel traskade iväg till närmaste internetcafé för att slösurfa lite. Vi blev väldigt positivt överraskade när vi insåg att i Japan så betyder internetcafé verkligen café. I priset ingick läsk, kaffe, te och mjukglass. Utöver detta fanns det mat och duschar. Förmodligen skulle man kunna bo där om de tillät att man övernattade. Det enda negativa vi kunde hitta var att de envisas med att ha japanska tecken överallt, vad är det för fel på svenska liksom? Vi knappade runt en stund och kom fram till att om Caps Lock var intryckt så funkade det att skriva vanliga bokstäver utan att de titt som tätt förvandlades till japanska. Japanska tecken är fantastiskt vackra men de gör sig inte riktigt när man ska maila till konsumentrådgivningen på kommunen i Uppsala. Har inget att göra med resan för övrigt, Harry (vår bil) är trasig och jag försöker mjölka ut garantipengar. 

Okonymiaky - rätt från andra världskriget

På kvällen samlades återigen hela gruppen och vi käkade Okonymiaky, en rätt som uppfanns under andra världskriget. Man tar vad man har, steker det och lägger ägg i botten för att hålla ihop det, bón appetit! Jag käkade seafood på min, jag var lite skeptisk inför att blanda stekt ägg med squids men det funkade. Vi servades av en halvgalen, något berusad japan som Sonya kallade ”master”. Hon kan också ha kallat honom ”Mazda” men jag vågade inte fråga, hur frågar man på ett fint sätt en snubbe om han heter samma som en bil? Och vad kommer han att göra med mig om jag har fel? Den här stackars snubben – som i och för sig verkade väldigt glad – fyller tydligen en viktig funktion i det japanska samhället.

Etiketten i Japan säger att man inte får gnälla på sina arbetskamrater, man behåller sina problem för sig själv och ska alltid minnas att ingen har valt att frivilligt vara på jobbet, alltså bör man uppföra sig. Väldigt artigt och fint, till och med ädelt. Men någonstans måste ju de artiga japanerna få spy galla och då går man till en bar och träffar sin ”master” eller sin ”mama”. Det senare är vad en kvinnlig ”master” kallas. Litegrann som den klassiska bartenderrollen man ser i alla amerikanska filmer även om jag själv aldrig provat på att vädja till en bartenders ömma känslor. Helvete, har jag äntligen efter två timmars köande fått min slarvigt upphällda öl så inte har jag lust med att spendera ännu mer tid i den förbaskade baren. Men japanerna älskar det. 

Landmärket A-Bomb Dome

Dagen efter släpade vi oss upp tidigt för en guidad tur av atombombens verkningar. Sonya släppte av oss två samt en av de piggare britterna vid A-bomb Dome. Detta är en byggnad som innan atombomben var ett landmärke i Hiroshima. Dess vackra, gröna kupol syntes lång väg och där hölls utställningar och kontoren inhyste viktiga statliga funktioner. Sedan den 6 augusti 1945, klockan 8:15 på morgonen, hålls här inte längre några utställningar. Den vackra kupolen är ett lik av armering och väggarna är till stor del raserade. A-Bomb Dome var en av de få byggnader som det fanns någonting alls kvar av efter bomben. Dess kraftiga byggnadsstruktur gjorde att den inte helt förvandlades till en hög med rykande rester som resten av Hiroshima. När staden reste sig ur ruinerna beslöt man att behålla A-Bomb Dome som den var som en påminnelse till oss alla om de fruktansvärda verkningarna av kärnvapen och en uppmaning till fred.

A-Bomb Dome - landmärke i Hiroshima, Japan

Vår guide var vid tiden för bomben ett fyra månader gammalt foster i sin mammas mage. Mamman var evakuerad för att skyddas från de allierades bombräder men dagen efter atombomben återvände hon till Hiroshima, likt så många andra, för att se vad som hänt och hjälpa sin familj och sina vänner. Ingen visste att strålningen fanns kvar och hur farlig den var. Och hur skulle man kunna veta att man utsatte sitt ofödda barn för fara när man aldrig har hört talas om radioaktivitet? Över 100 000 människor dog i de omedelbara verkningarna av bomben. Men den förrädiska strålningen nöjde sig inte med det utan flera år efteråt avled många i Hiroshimas befolkning av cancer. Och då är bomben över Hiroshima en liten bomb, dagens värsta kärnvapen har 3100 gånger större sprängkraft. 

När det regnar för mycket i Uppsala slutar pendeln till Stockholm att gå. Tre dagar efter atombomben i Hiroshima så gick tåget. 

Du kan även läsa om Jens senare stopp i Osaka och Koyasan samt Tokyo på denna resa.

Vill du veta mer om att resa i Japan
Läs mer här
Är du nyfiken på att studera i Japan
Läs mer här
Vill du resa och ha en Personlig Reserådgivare?
Hör av dig

 

Relaterade inlägg
Contact